vispringer.blogg.se

Och det gjorde det. Det var lite stelt i början efter gårdagens mara. Men vi passerade halvmaran på 2.17 och allt kändes ok. Sedan kom blåsorna och Giselas smärtande ben. Vi hade inte dränkt våra kroppar i näring efter gårdagens mara. Ödmjukhet efterfrågas. Vid ca 30 km var jag tvungen att  massera Giselas ben. Själv kämpade jag mot smärtan i höger hälsena och blåsan på vänster lilltå. Efter ett tag blir smärtan så påtaglig att den bedövar. Vi tuggade på och Giselas saltbrist var påtaglig. 9 varv runt en och samma sjö gör att man kan varje kurva.

 

Vi brukar kunna klara negativa split men för en gångs skull blev den positiv och vi var klara vid 4.40. Det blev några promenader och massage under andra halvan. Två dagar i rad är hårt om målsättningen är att hela tiden springa på km-tider drygt 6 min. Vi tävlar inte mot något men vi vill bli klara. Vi kanske är pipiga men 9 marathonsträckor på 30 dagar känns, i allafall för oss.

 

Jag är dock så tacksam och glad att jag kan springa överhuvudtaget. Min pappa tog sitt sista steg vid 46 år och min mor vid 54 år. Om drygt en timme blir jag 54, helt utan ångest, bara av glädje. Om 5 veckor passerar jag mammas ålder och det är mitt första steg mot 100 (har lovat Gisela). 

 

Det känns så fantastiskt att kunna göra det vi gör. Vi väljer våra höjdpunkter i livet och det som driver oss. Jag väljer att leva varje dag, vakna varje dag och sugen på dagen. 

 

Jag avslutar med ett citat som jag och Gisela kan stå bakom, varje ord, varje rad.

 

" ..., ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden."