vispringer.blogg.se

Idag var det återigen dags för ett varvkalas, 26 varv, inne på Skogskyrkogården. Vi öppnade med en försovning, ca 1 tim. Redan efter varv 3 började Gisela att känna sig missmodig. Jag var inte heller på toppenhumör. Vi har dock olika sätt att hantera mental smärta. Gisela pratar, intellektualiserar och får mig att känna mig som den enda som tycker det här är roligt. Roligt? Jag är typen som tiger, kryper in i musselskalet och bidar min tid. Allt har ett slut, ibland tar det bara lite längre till slutet. Roligt?

 

Våra fötter börjar nu se ut som två inplåstrade paket. För mig är fötterna värst (främst tårna) och min högra hälsena. Jag har haft ont i minst en hälsena under samtliga 14 maror. Men jag ser positivt på problemet. Vänster är helt ok och höger har blivit så myket bättre. Under de första sex-sju marorna kunde jag knappt springa och efteråt var det närmast en studie i tortyr. Men smärta fungerar ofta så att det går till en viss gräns och sedan blir det som bedövat. Gisela har problem med sina baksidor av låren. Efter ca 30 km så får hon som ett tryck och det känns som benen ska explodera. Det har varit bra under de senaste två marorna, men idag återkom det. Det var en sådan dag.

 

Vår plan är att gå på rätt hårt med ca två maror i veckan fram till dess Gisela börjar skolan. Därefter har vi bestämt att vi måste göra ett uppehåll under några veckor. Vi ligger bra till. Vi har sprungit 14 maror på 8 veckor.

 

Jag/vi tror att det är lättare att gnälla när det inte är officiella tävlingar och ingen hjälp med vätskekontroller utan allt får du fixa och blanda själv. Vi saknade Karlstad och de små men viktiga tillropen och applåder som kom från vänner och okända. Jag minns den fina lilla 90-åriga damen som tog sig upp till tjärnen med sin rullator för att se på stollarna.

 

Värmen är tillbaka. Jag har dock lite svårt att uppskatta den, en dag som denna.

 

Kämpa och le

 

Stefan